Typiska kännetecken:
11 cm. Den minsta av våra mesar. Lätt att känna igen på det svart-vita huvudet samt två vita vingband som skiljer den från titorna. Förekommer i så gott som hela landet utom i de allra nordligaste delarna.Lever i huvudsak av granfrön men äter även spindlar och insekter.
Påminner ibland om en talgoxe i sången men är mer finstämt. Hålhäckare som föredrar ren barrskog även om den på Gotland även häckar i lövskogar. Svartmesen är vår minsta mes och är i Sverige en ganska allmän häckfågel. I huvudsak är den knuten till barrskog och mest trivs den i mer eller mindre rena granbestånd.När det gäller valet av boplats så är den nog minst nogräknad av mesarna. Den är liksom sina släktingar hålbyggare men förutom i håligheter i träd och stubbar kan den lägga sitt bo i stenmurar, jordhålor under stenar och stubbar eller i gamla sork- och mushål i marken. Hanen och honan hjälps åt med att bygga bobalen, som brukar bestå av mossa och hår, ibland även fjädrar. Kullen består av sju till elva ägg. De är vita med små rödbruna fläckar och ruvas honan ensam under drygt två veckor. Ungarna stannar i boet 16 – 17 dagar och matas då av båda föräldrarna. Som regel läggs endast en kull.Svartmesen lever i stor utsträckning av granfrön, även om den också tar insekter, spindlar och andra smådjur. Liksom så många andra fåglar som har granfrön som huvudföda, blir svartmesen beroende av granens frösättning. Dåliga kottår kan den uppträda i väldiga flockar som drar söderut i jakten på föda. En stor del av svartmesarna stannar emellertid kvar i närheten av sin häckningslokal även under vintern och stryker då omkring i flockar med andra mesar. Dessa mesflockar söker emellertid inte sin föda helt på en slump. Flera mesar lägger upp förråd inför vintern. De börjar tidigt under sommaren att stoppa undan överskottsföda i barkspringor, mellan barr och i andra skrymslen på träden. Mesarnas hamstring skiljer sig från exempelvis nötskrikans genom att en och samma individ sällan torde återfinna just det förråd som han lagt upp. I stället så gömmer alla individer av en art sina förråd på för arten karaktäristiska delar av träden, nämligen desamma som de främst utnyttjar för näringssök. På så sätt får alla individer av arten som söker föda i den aktuella skogen att ha glädje av de upplagda förråden. Denna kollektiva hamstring är naturligtvis en utomordentlig anpassning till de hårda villkor som kan råda under vintrarna för små mesar.