Myskoxe är ett slidhornsdjur som tillhör underfamiljen Caprinae. Djuret lever på den arktiska tundran framför allt i Grönland, Kanada och Alaska. Små flockar har inplanterats i Tajmyrien i Ryssland och i Dovrefjell i Norge. Myskoxen är det sista av de stora urtidsdjuren och utvecklades på högplatåerna i Centralasien för några miljoner år sedan. Vid tiden för den senaste istiden (Weichsel) var den ganska allmänt utbredd över Europa och norra Asien. Fossilfynd pekar på att myskoxen för 30 000–40 000 år sedan levde i Skandinavien tillsammans med mammut och ullhårig noshörning. Efter den senaste istiden var myskoxen ett av de bytesdjur som lockade människan till Skandinavien; snart var den dock försvunnen, kanske på grund av alltför intensiv jakt.Naturliga populationer av myskoxe finns i norra Kanada samt längs norra och nordöstra kusten av Grönland.I Alaska utrotades djuret vid slutet av 1800-talet. Först på 1930-talet lyckades man plantera in djuret på ön Nunivak vid Alaskas västkust. Senare spred sig arten längs kusten.Arten har också inplanterats i Ryssland på Tajmyrhalvön. Dessutom sattes myskoxar ut på Wrangels ö i Norra Ishavet. Där lever nu omkring hundra djur.

Myskoxen har en kort och robust kropp med ett kraftigt skulderparti. Hannen väger 300–400 kg och är 2,5 meter lång och cirka 1,45 meter i mankhöjd. Honan väger 200–300 kg, är 2,30 meter lång och omkring 1,30 meter hög. Myskoxen är anpassad för att året runt leva i arktiskt klimat och trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren understiger +10 °C. Den klarar köldgrader ända ner till cirka -50 °C,även i stark blåst tack vare ett tjockt fettskikt, men framförallt beroende på den 10 cm tjocka pälsen i två lager, ull närmast kroppen och upp till 70 cm långa stickelhår utanpå. Underullen, qiviut, är starkare än fårull, har åtta gånger högre värmeisoleringsförmåga och är finare än kashmir  Både kor och tjurar bär horn. Ungdjuren har hornbasen täckt av hår, medan äldre djur har en kraftig ”mittbena” – en djup, hårlös ränna som delar hornen. Bägge könen har sina horn nedåtriktade och används mot fiender och vid kamp under parningstiden. Myskoxen lever i hjordar på tundran. Om somrarna omfattar dessa fem till femton djur, om vintrarna omkring tjugo. Ibland bildar flera hjordar en stor grupp med upp till hundra individer.I motsats till renar vandrar myskoxar inte långt utan går dagligen cirka två kilometer och håller sig under vintern gärna inom snöfattiga karga områden där växtligheten ligger i dagen och där de slipper pulsa i djup snö. Ett dominant djur, hona eller hane, leder hjorden framåt. Mellan sommar- och vinterrevir är det bara några kilometer. I Norge stannar myskoxar alltid i samma område. Födan består enbart av växter som bärris, gräs, kvistar från bland annat videsläktet och starr som de skrapar fram under snön, eller hittar på renblåsta, snöfria barfläckar. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta och liknande örter. Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel.

Myskoxens enda naturliga fiender, bortsett från människan, är brunbjörn, isbjörn och vargen. Om en grupp myskoxar blir hotade av vargar flyr de först till en kulle med lite snö på. Sedan ställer de sig bredvid varandra i form av en hästsko med huvudet mot fienden. Är det många vargar, som oftast sprider sig runt gruppen, bildar de en sluten cirkel med alla ungdjur i mitten. Enskilda tjurar eller kor springer framåt och attackerar angriparen. Vargarna vågar bara angripa en myskoxe om denna uppträder ensam som vid ett utfall mot vargarna, men riskerar då att spetsas på myskoxens vassa horn. Om vargar hittar en lucka i cirkeln går de till attack där de i första hand är ute efter kalvarna på samma sätt som när vargflockar går till angrepp mot en grupp bisonoxar med kalvar. Honor blir i genomsnitt könsmogna vid fyra års ålder, hannar först vid sex år. Parningstiden sträcker sig från juli till augusti. Kon är dräktig sju till nio månader och föder oftast en kalv som vid kalvningen väger sju kilo. Honan däggar kalven nästan femton månader trots att kalven efter en vecka börjar äta gräs.Är miljön bra sker födslar varje år. Under brunsttiden sker häftiga strider mellan tjurarna. Först hotar de varandra med höga, närmast lejonaktiga vrålljud  och uppvisning av hornen. Sedan springer de i 30 km/h rakt in i varandra och stångar ihop pannbenen, i en kollision som kan höras på en kilometers avstånd. Få andra djur skulle överleva detta, men myskoxens panna är speciellt konstruerad för ändamålet, med drygt tio centimeter horn och sedan drygt sju centimeter ben direkt mot hjärnan. Beteendet upprepas upp till 20 gånger, till dess ena tjuren ger sig av. Träffar en tjur motståndaren med hornet i köttet får motståndaren ofta svåra sår som kan leda till döden. Tjuren som besegras i kampen skiljer sig oftast från hjorden eller ansluter sig till flockar med andra tjurar. I hjorden förblir de bara när de visar underdånighet mot den dominanta tjuren. I juni börjar tjuren att uppvakta honan, men parningen sker först i augusti.