Djuret har en bred mule, vilken är ämnad för att beta gräs. Kroppslängden (huvud och bål) ligger mellan 335 och 420 cm och boghöjden mellan 150 och 185 cm. Vikten varierar mellan 1 400 och 1 800 kg för honor och mellan 2 000 och 3 600 kg för hannar^] Svansen är med en längd av 50 till 70 cm jämförelsevis kort och bär bara vid slutet några tydliga hår. Annars finns tydliga hår bara på ögonlocken och vid öronens kanter. På övriga huden kan det finnas mycket glest fördelade och nästan osynliga hår. Trubbnoshörningen har en grå till gulbrun kroppsfärg.

Det främre hornet kan bli 150 cm lång men når vanligen en längd omkring 60 cm.Med upp till 50 cm längd är det andra hornet tydlig kortare. Honor har vanligen längre och smalare horn än hannar.Arten förekommer naturligt på den afrikanska savannen och liknande slätter, som är täckta av gräs och buskar.Djuret äter huvudsakligen gräs och i viss mån även andra växter.I motsats till de andra noshörningarna bildar trubbnoshörningar även grupper med omkring tio individer. Gruppen består oftast av några honor och deras ungdjur. Ibland ingår även hannar i gruppen så länge de håller avstånd från flockens icke parningsberedda honor.

Den nordliga underarten hade sin parningstid mellan februari och maj men gäller som utdöd i vild tillstånd. För den sydliga underarten finns inga särskilda parningstider. Efter dräktigheten som varar mellan 548 och 578 dygn (cirka 18 till 19 månader) föder honan vanligen ett enda ungdjur. Honan får en kalv vart 4:e eller 5:e år. Ungdjur är efter cirka 5 år (åtskilliga honor vid 3 års ålder) könsmogna.

Det finns två slags noshörningar i östra Afrika: vit respektive svart, eller trubbnoshörning respektive spetsnoshörning. Båda är dock grå till färgen och ganska lika, även om den vita är större. Den vita noshörningen äter gräs och uppträder i mindre grupper i öppen terräng, medan den svarta är bladätare som främst ses ensam i lite tätare vegetation.Båda arterna är sällsynta till följd av tidigare okontrollerad jakt och tjuvjakt. Deras horn har använts i traditionell asiatisk medicin och till dolkhandtag i Jemen och Oman. Som en följd av detta saknar de flesta av dagens parker noshörningar, och i parkerna där de förekommer är de ganska fåtaliga.Noshörning är en av arterna som ingår i big five.