Isbjörn är en köttätande björn som förekommer i arktiska områden, vilket omfattar norra ishavet, dess omgivande hav och landmassor. Den är tillsammans med Kodiakbjörnen den största björnen inom familjen och den har utvecklat en rad egenskaper anpassade för låga temperaturer, för att förflytta sig på snö, is och öppet vatten, och för att jaga säl vilket utgör dess huvudföda. Isbjörnen är ett av världens största landrovdjur och den blir mellan 2,4 och 3,3 meter lång.  Hanarna väger vanligen mellan 400 och 650 kg och honorna upp till 225 kg.  Isbjörnen har stora pälsklädda fötter med korta, kraftiga och vassa klor vilket ger dem gott grepp på snö och is. Isbjörn förekommer på havsisen i Norra ishavet och kringliggande öar och landområden. Regioner med en större population av isbjörnar är norra Alaska, Kanadas arktiska öar, Grönland, Svalbard, Frans Josefs land, norra Sibirien och Wrangels ö. Merparten av isbjörnarna föds på land men lever till största delen på havsisen. Till skillnad från brunbjörnar går isbjörnar normalt inte i ide. Isbjörnen simmar gärna och kan ses simmande flera kilometer från land, men rör sig och jagar gärna på land. En isbjörn kan lätt fälla en människa. Björnen kan uppnå en hastighet av 40 kilometer i timmen då den springer på land. Vanligtvis går den med en hastighet av omkring fem kilometer i timmen. Isbjörnen kan bli 20–30 år gammal. Parningen sker mellan april och juni.Honan får 1–3 ugar per kull. Ungarna föds i januari inne i en utgrävd grotta där modern tillbringar vintern. Vid födelsen väger ungdjuren bara 600–900 gram I mars eller april har ungdjuren uppnått en vikt på 10–15 kg och är tillräckligt stora för att lämna grottan för första gången. Under de efterföljande 10 månaderna stannar de hos modern och lär sig att jaga. Efter 3–4 år blir honor könsmogna. Hannar når könsmognaden efter 5–8 år. Isbjörnen är köttätare. Den äter huvudsakligen vikare men även andra sälar, valar, fågelägg, smådjur och en del växter kan ingå i dieten. Isbjörnar kan fälla byten som är lika tunga som den själv Under tider med god tillgång på föda äter isbjörnen bara huden och späcket av sitt byte och lämnar resten. Under jakten väntar isbjörnar ofta vid en hålighet i isen tills en säl visar sig. När en isbjörn får vittring på en säl och det saknas håligheter hoppar björnen på isen och kan bryta igenom den med sin egen vikt. Med sin vita päls är isbjörnen anpassad till omgivningen och för bytesdjur är det svårt att få syn på den. Eftersom isbjörnen har för vana att lämna stora rester av bytesdjur efter sig förföljs de ofta av polarräv.