Typiska kännetecken:
Mörkbrun på ovansidan. Streckat mattgul på undersidan. Mörka ben och näbb. Finns vid klllippmiljöer vid kusterna t.ex. skärgårdsöar. Lätet är hög och tunn sång med metallisk klang. ”tsiip” eller ”tsiipiip”. Skärpiplärkan är bunden till havsstränder vars bo är enkelt och läggs på marken bland stenar eller grästuvor. Lätt att förväxla med Ängspiplärkan men Skärpiplärkan är dock större och gör ett ner robust intryck. Bästa fältkännetecknet är emellertid den mörkare och mer enfärgat gråsvarta ryggen. I vårt land hör skärpiplärkan till de klippiga havssträndernas karaktärsfåglar, och den är utbredd längs såväl västkusten som ostkusten. Den slår sig huvudsakligen ned där kusten är klippig och stenig. Boet läggs också i sådan terräng. Det är oftast mycket svårt att hitta, då det döljs väl i en klippskreva bland stenar eller i skydd av någon tät buske. Det är större än ängspiplärkans och trädpiplärkans och konstrueras av mossa och torrt gräs, invändigt med finare växtmaterial och ofta hår. Äggen läggs i slutet av april eller i maj. De är fyra till sex, vanligen fem. Äggens bottenfärg är vitaktig men verkar i regel nästan enfärgat gråbruna på grund av de täta fläckarna. Endast honan ruvar, och ungarna kiäcks efter fjorton dagar. Båda föräldrarna matar ungarna. Födan utgörs av insekter, förmodligen till stor del flugor och fluglarver, samt allehanda andra småkryp i strandkanten, exempelvis små kräftdjur och mollusker. Skärpiplärkan är den härdigaste av våra piplärkor, och den övervintrar ofta i södra Sverige. Särskilt vanlig synes den under vintern vara på västkusten. Flertalet skärpiplärkor lämnar dock landet, och sträcket äger rum huvudsakligen under september och oktober, då den kan ses i blandade flockar med andra piplärkor Vinterkvarteret för dessa individer ligger i västra Europa. Åter i mars-april. I Norge finns ungefär hälften av alla världens skärpiplärkor. I Sverige ca 2 procent.