Typiska kännetecken:
66 cm. Långa spetsig näbb som slutar med en hake. Hannen mycket ljus med svart ryggdok och grönsvart huvud. Honan har ett skarpt avsatt brunt huvud som kontrasterar mot den ljusa halsen. Vit haklapp. I övrigt gråtecknad. Häckar över större delen av landet med en viss koncentration längs med ostkusten. Äter: I huvudsak småfisk. Läte: Dels ett svagt grodlikt, upprepat kväkande och även ett vackert ringande dubbelljud som påminner om ett avlägset tranpar. Honan kan om den överraskas vid boet väsa som en orm. Häckar: I holkar eller ihåliga träd, under stenar eller under täta granar som finns i anslutning till någon större fiskrik sjö. I Norrland häckar den även intill större älvar. Storskraken trivs bäst där vattnet är klart och det finns tillgång till fria vattenytor. Den anländer tidigt till sina häckningsområden. Parbildningen har ofta då redan skett i nere i vinterkvarteren. Som boplats väljer honan helst ett grovt ihåligt träd, men hon häckar mycket gärna i holkar om dessa har tillräckligt stort ingångshål. Storskraken hör till de allra tidigaste häckande av våra andfåglar. I ostkustens skärgårdar kan man i enstaka fall finna bo med ägg i redan under slutet av mars månad, men oftast läggs äggen från mitten av april till början på maj månad. Honan lägger oftast sju till tolv ägg, men det händer att andra skrakhonor, och ibland även kniphonor, kommer och lägger ägg i samma bo varför antalet ägg då kan bli betydligt fler. Förr i tiden trodde man att när det var dags för ungarna att lämna sin högt belägna bohåla eller holk så tog mamman ungarna i näbben och bar ner dem till marken. Numera vet vi att skrakmamman flyger ner och lockar på sina ungar från marken och att ungarna sedan hoppar ut från sitt bo. Liksom andra arter av skrakar så lockar även storskraken till sig ungar av varandra, och man kan få se en enda hona följas av femtio ungar eller fler. Kommer man för nära en kull flyr de springande på vattenytan. I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken. Det svenska beståndet av storskrake beräknas till mellan 10.000 och 20.000 par varav hälften av dem häckar vid ostkusten. Storkraken flyttar oftast inte mycket längre söderut än att den kan hitta öppet vatten. Beroende på isförhållanden under vintern kan stora mängder storskrake övervintra i Östersjön. Upp till 70.000 individer har räknats