Typiska kännetecken: 
45 cm. Rödbrun hals med ljusgrå kinder, samt en tydlig gul mungipa. Vinterdräkten är grå i olika nyanser med en svag markering vid kinderna. Största antalet dels vid kustlandet i Norrland samt sydvästra Skåne. Lokala förekomster finns spritt i resten av landets södra och mellersta delar. Lever mer av vatteninsekter och kräftdjur än av fisk. Lätet är ett ljudlikt, hest griskvidande ”aek” eller ”oa-ehk”. Har även andra grymtande och kacklande ljud. Boet är en flotte av växtdelar och ligger ofta väl dolt inne i tät vegetation. Gråhakedoppingens bestånd är i princip tudelat. Dels invandring från sydväst via Danmark samt från öster via Finland. Starkaste beståndet finns i kustlandet från norra Ångermanland till södra Norrbotten.
Gråhakedoppingen intar på många sätt en ställning mellan skägg- och svarthakedoppingen. Arten häckar i näringsrika dammar och småsjöar med rik undervegetation och ett rikt insektsliv. Den föredrar öppnare häckningsvatten än de mindre doppingarterna. Parningsspelet är mycket likt skäggdoppingens med huvudskakningar samt poserande med bomaterial i näbben. Boet är en flotte av växtdelar och ligger i regel mycket väl dolt inne i tät vegetation. Äggen läggs i maj till juni och är till antalet tre till sexstycken. De ruvas av båda könen i omkring 23 dagar, och som hos andra doppingar bär föräldrarna de små ungarna på ryggen. Gråhakedoppingen lever mer av vatteninsekter och kräftdjur än av fisk. Den har en större tendens att göra ett litet hopp när den dyker än vad skäggdoppingen bukar ha.
Bortflyttningen sker i augusti till oktober. Vintern tillbringas vid Nordsjöns kuster samt i Medelhavet och de schweiziska alpsjöarna, men enstaka exemplar kan även övervintra i södra Sverige. Återkomsten sker i mars och i april.