Typiska kännetecken:
9 cm. Sveriges minsta fågel. Har en kompakt kroppsform, runt huvud och kort stjärt. Näbben är tunn och spetsig. Över hjässan har honan ett gult ( hanen brandgult) band med svart kant som inte når ner till ögat. Ögonen omges av ett ljusare grått parti. Ovansidan är grön och vingarna har två vita vingband. Undersidan är gråaktig. Ungfågeln har under sommaren en grön hjässa. Finns i barr- och blandskog. Den förekommer allmänt över hela landet utom i norra Lappland med tyngdpunkt över de södra och mellersta delarna av landet. Äter insekter och spindlar. Lätet är en mjuk och vemodig, något fallande sång som varar ca 3 sekunder. Den inleds med några höga toner, når maximal styrka i mitten för att sedan ebba ut. Boet placeras vanligtvis i en gran, ofta högt över marken. Det fästs på undersidan av en lång gren, med öppningen upptill, byggs av grön mossa och lav och hålls samman av spindelväv. Invändigt fodras boet med fjädrar. En del kungsfåglar lämnar landet under vinterhalvåret, men de flesta är stannfåglar. Detta kan under vissa år leda till att upp till 90% av populationen i norr dör som en följd av sträng kyla. Den höga vinterdödligheten kompenseras dock snabbt, eftersom arten lägger två kullar med i genomsnitt nio ungar per kull. Uppgifter från 1900-talet visar att Kungsfågeln spritt sig allt längre norrut och idag finns det 2.000.000 – 5.000.000 häckande par i Sverige.